Scenrecension: Ju elakare text, desto bättre “Karl-Bertil Jonsson”

Frälsningsarmén håller grytan kokande i gathörnet utanför. Premiärpubliken ger snålt men tar selfies. Scalateatern är numera en flott labyrint av barer och bord, men salongen är sig lik, rätt nersutten.

– Den som sitter bra här är det nåt fel på, säger Henrik Dorsin, föreställningens konferencier och tillika sagans berättare. Han låter inte som Tage Danielsson, men honom hör vi ändå, i de milda ironier som lever kvar från julfilmen.

Tecknaren och filmskaparen Per Åhlin står för all design och publikens igenkännande glädje säger nog en del om den “godhetsknarkande” svensken. Alla har sett Karl-Bertil Jonsson och älskar honom. 

Bakom en revolutionsröd ridå finns Åhlins gator och hus. Figurerna liknar sina tecknade förlagor. Peter Dalle som kolerisk fader är precis så inskränkt och ilsket småfeg som bara han kan vara, sjunger dessutom bra. Vanna Rosenberg som Karl-Bertils dyra moder är en hel katalog av föråldrad kvinnosyn: lite Sickan Carlsson, lite Selma, lite husmorsfilm och stilskola för fina flickor. Desperat undertryckt, makalöst söt och träffsäker in i minsta lilla handrörelse.

Läs mer: DN:s reportage om föreställningen

Alla gör många roller, och varje roll har sin krumelur av gångna tiders ideologiska skönmålning –  fyllekomik, fattigdomsidyll, fnaskromantik –  spelad med välfångade tonfall från gamla pilsnerfilmer (Lorrystilen).

Andreas Rothlin Svensson gör en spiknyktert asberusad lodis, Katrin Sundberg en skräckfilmslillasyster, Björn Wikström överraskar i Jussi Björling-sång, och som ljuvligt lakoniskt träd. 

Mest porträttlik är Anton Lundqvists Karl-Bertil, en rar pojke med knasig frisyr, långa armar och ben och beslutsamt vilsen utstrålning: inte så akrobatiskt skojfrisk som han kan vara, snarare en riktigt rörande valp.

De första tio minuterna känns veka och banala. Inte ens Vnuks annars galet originella och komiskt genomskådande koreografier får riktig fart. Jag hinner tänka: det ju inte är föreställningen som ska vara snäll, utan Karl-Bertil. 

Men sen tar Carl Bagges jazzmusikal fart och ju elakare sångtexter och repliker blir desto bättre blir det hela. Riktigt roligt är det när hela konceptet med alla dess tidslager av godhet – Karl-Bertils, Tage Danielssons och nu Dorsins – konfronteras med denna föreställnings snöda villkor, aktörernas privilegierade ställning och löneanspråk. Då tassar nuet efterlängtat in på scenen och strör salt. Och när Dorsin jämför löneskillnaden mellan direktören och arbetaren på Karl-Bertils tid (5 ggr), med den i dag (55 ggr), kan den som är gammal nog till och med höra själva Scala susa instämmande, ett eko från tiden när Fria Pro-teatern bodde här.