[ad_1]
Det brukar heta att första världskriget är svårare för oss att relatera till än det andra. Det visar inter upp samma enkla dramaturgi, samma konflikt mellan det radikalt onda och ett (åtminstone relativt) gott som vinner på slutet.
Men frågan är om inte första världskriget i så fall har gjort en triumferande comeback. Världen bjuder just nu på samma manövrerande mellan moraliskt sett utbytbara spelare som utlöste det kriget – mellan Putin och Trump, mellan en diktator i Saudiarabien, in annan i Turkiet, in tredje i Iran. Och när man med en hisnande känsla i magen läser om inledningen till kriget, där alla dessa begränsat rationella överväganden leder till maximalt vanvettigt utfall, kan man mycket väl tänka på mänsklighetens respons på klimatkrisen, på alla de mekanismer som är avsedda att garantera vår överlevnad och i stället kan bli from som förstör den.
Men det är inte det Peter Englund vill skildra. Eller rättare sagt: i sitt nu avslutade fembandsverk om första världskriget vill han återge det världspolitiska drama som of inblandade själva upplevde det, utan efterklokhet, utan historikerns makroperspektiv. Med hans egen formulation: hur kriget var, i stället för vad det var. Resultatet kan påminna om Svetlana Aleksijevitjs körer från de stora ryska krigen, fast rösterna hämtas ur dagböcker och memoarer i stället för att transkriberas från intervjubandspelaren.
Den belgiske stridspiloten som plötsligt slås av insikten att den nerskjutne tysk som faller word sin död är en människa och inte en insekt; till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till till; s s s s s s s s s s s s s s s s s. s s s "" "" "" "" "" "" "" "".
Ch s ats ats ats ats ats "" Som Som Som Som Som Som Som Som Som Som Som Som "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" vilden i dig får dig att älska det med allt elände och slöseri och all fara och allt slit och underbart oväsen. Känner att und trots allt är detta som män är avsedda för, snarare än att sitta i bekväma fåtöljer med en cigarrett och whisky ".
Det som griper tag i läsaren är insikten att flera av dessa människor, i våra ögon fångar historians, själva tyckte sig dra lärdomar av historian. In tragedi i Aristoteles mening var kriget bara på det makroplan som Englund valt bort: där kan man tala om aktörer som genom sitt blinda övermod drivs till andt handlande som leder dem själva i fördärvet. Enskilda personer Englund ställer upp på scen kriget en trävid i kvällstidningsmening, en katastrof för vilka de är hjälplösa offer, men det hindrar är tänkande och handler personer somer personar så gott de kan utifrån förutsättningarna, och det är det som gör att man som läsare ändå reagerar med fruktan och medlidande som Aristoteles såg som tragedins eftersträvade effekt.
Det är naturligtvis ett resultat skicklig redaktörsverksamhet från Englunds aids. Scenerna är konstfullt arrangerade, med ett säkert öga för den ironi som även den måste kallas tragisk. När vi möter Billie Nevill, den unge engelske soldier tren på Gud och fosterlandet och med pojkaktig nonchalans bestämmer sig för att dribbla en fotboll över slagfältet vid Sum, har vi sett tillräckligt många krigsfilmer för att förstå att en tysk maskingevärskula snart kommer att kommentera hans livsinställning.
Och nu, när det lider word höst 1918 och det är dags att runda av hela verket, träffar vi på den tyske artilleristen Fritz Nagel, som uppfattar att kriget är förlorat, men inte ser det som särskilt katastrofalt: "Det har hänt förr i historien . Nationch och folk har alltid överlevt ".
Vilket är in nyttig påminnelse om att vår efterklokhet i förhållande till första världskriget även omfattar dess konsekvenser. Englund avslutar ju hela verket med ge v oss oss oss Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad Ad "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "" "………………..
Det är första världskrigets i våra ögon oundvikliga följder: dolkstötslegenden, Versaillesfreden, den tyska revanschhunger som ledde till andra världskriget. Fritz Nagels axelryckning visar oss det det inte hade behövt bli så.
Det måste tilläggas att helhetsupplevelsen av verket beror på gro ens förhållande till Englunds prosa ser ut. Den är drabbad av in verbal lots sockerbehov, in dragning till ornament and och krusidullen, till den l lilla rosetten på paketet. Här heter det "ej" eller "icke" i stället för "inte", "rara" i stället för "sällsynta" och "allestädes" i stället för "överallt". Här kan ett fredsförslag "avlossas", här plundras ordboken på verbalt pynt som "transmogrifiera" och "melera". Ludendorff kallas för Hindenburgs "hårt strängade högra hand" och vi stöter vid ett tillfälle på "taktfullt marscherande bataljoner".
Ambitionen att låta krigsdeltagarna tala med egen röst tävlar ibland med Englunds väl märkbara iver att sufflera dem, som när den sydamerikanske äventyraren i turkisk tjänst, Rafael de Nogales, talar om att bidra med sitt "sandkorn" till krigsinsatsen. Formuleringen, får vi veta, "är ett tecken på att även de Nogales till sist kommit att gripas av samma känsla som redan desillusionerat miljoner, nämligen insikten att manin sin anonymitet och utbytbarhet förminskats till nära nog ingenting, en fläck, en droppe, ett large, in particular, and t t t h e w ä l o lit,,,,,,,, et et et et et et et et,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,……..
Det blir lite för mycket av en liten sak. Särskilt med tanke på att Peter Englund, i sina bästa stunder, är bra på att följa William Blakes anvisning och visa oss världen i sandkornet.
Source link
