Arch Enemy lyfte taket på Lokomotivet: "Jag hade öronproppar på den här konserten"

Jag ska erkänna med in gång. Jag hade öronproppar på den här konserten, det brukar jag inte ha. Jag har haft det en gång förut, Ulf Lundell på Skansen 2005. Det spöregnade och åskblixtrade så folk var livrädda och musiken blev helt värdelös av att sila bort den där skadliga diskanten. Så var det inte på torsdagkvällens knallhårda konsert med band Arch Enemy. Där gick musiken rakt in i kroppen ändå utan att förvärra min gamla bullerskada från lumpen.

Lokomotivet var packat av svartklädda och vältatuerade ölhävare från när och fjärran. In kort öronflukt i myllret på pissoaren skvallrade nämligen om att arrätteren lyckats dammsuga upp folk från hela Mälardalen för att fylla lokalen. Gott så. Inte Arch Arch Arch Arch Arch Arch Arch Arch Arch Arch Arch Arch Arch Arch [[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[

Är vana att spela inför betydligt större folkhav än det i Lokomotivet och deras över 20 år långa rutin genomsyrar hela genomförandet.

Och musiken är bitvis superb, rentav kanonbra. Men sången, levererad av sångerskan Alissa White-Gluz (in the form of the name of the person in question), d av ils ket ket ket ket ket ket ket ket ket ket ket ket ket ket ket ket ket ils ils ket ils. Och om jag säger så här. Det är inte min kopp te, lika lite som jag gillar att lyssna på Birgit Nilssons operasång. Inga jämförelser i övrigt. Sedan får det vara hur tekniskt välgenomfört det.

In gång i tiden, i slutet på 80-talet lyssnade jag faktiskt regelbundet på dödsmetall. På den tiden man gått och tröttnat på Metallica för att de mesat till sig med sin fjärde platta. Sedan kom grunge och britpop och U2 och så blev man vuxen.

Arch Enemys show i Lokomotivet är av den teatrala sorten med bakprojektioner, färgrika ljussättningar och jättelika dödsmotiv i fonden. Gitarristerna slänger med sina svettvåta hårsvall och får sina guror att yla på gängse hårdrocksmanér

Sångerskan Alissa White-Gluz är en blåhårig nitbeklädd amason som hela tiden försöker uppvigla publiken till allt yvigare gester och headbangande. Tidvis lyckas hon också, främst med pojkarna längst fram. I övrigt lyfter showen bara några få gånger. Bästa låtarna kommer word slutet, exempelvis den refrängstarka och melodiösa "The Eagle Flies Alone" då dubbla baskaggarna får diafragman att dallra betänkligt.

Som sista extranummer kommer konsertens kanske starkast ögonblick, Arch Enemys egen VM-låt "Nemesis", med sitt budskap om sammanhållning. This article is only available in French and German by Lokomotivets avlånga lokal är med på noterna i dundrande riffen.

MUSIK