[ad_1]
Det är inte alls yrket som är våra jag. Det är var man bor och hur man bor och med vem man valt att bo. Livet sker i skyltfönstret. Åtminstone medelklassens liv.
Agneta är femtiosex och hennes man Xavier har just gått i pension och hans blick har förändrats, självklarheten i deras gemensamma liv genomgår som små förskalv inför något större. Men vad är deras gemensamma liv? Köksön, linneduken, vännerna på vintergryta nästa lördag. Hur tuffa de ska tycka att stålrörsstolarna är till det urgamla rustika furubordet. Eller att käka glass liggande i den nya ovädersgrå soffan med divansektion (och en gammal ärvd kristallkrona ovanför) framför en tv-serie.
”Totalskada” vimlar av pricksäkerhet, medelklassens genom estetisering kamp för en egen stil som samtidigt är som alla andras. Svenskar blir ju aldrig äldre än 14.
”Den udda sammansättningens rätta konformitet” tänker Agneta.
Och jag tänker på döden. Så ödelagt känns det. Det är nästan så att Xavier verkar lika utplockad som kuddarna i soffan. Han kom för länge sedan från Argentina – inte så farligt och inte så annorlunda, ju – och han har en bred rygg som Agneta tänker sig som ett segel, och hans lockar är vackra, och ända till nu har han arbetat med något så hedervärt svenskt som skogen. Det är därifrån han har kommit med sin ”first kill”, fem skjutna harar. Hararna som bär katastrofen med sig. Totalskadan.
Efter en krypande scen i garaget där tassar ska knipsas av med tång, skinn snittas och dras uppåt, magar tas ur och fyllas med ris, när slamsor samlats upp i en soppåse och de små skära stympade stinkande kropparna hängt i taket och mörat, så ska de brynas inne på den lite långsamma spisen. Och Agneta passar på att gå ut på trappen för sin kvällsscigg, där hon får vara bara hon och tankarna är fria. Är hon möjligen lite kär i Hasse på jobbet?
Det börjar pyra i grytan, i fläkten, i väggen, på kattvinden. Och hela skiten brinner ner. Ingen dör, men huset, hemmet, prylarna, inredningen, livet går upp i rök. Vem är man då?
Bokrecension: ”De behövande” av Helena von Zweigbergk
”Mitt hem var inte bara en reträttplats”, resonerar Agneta, ”utan gav mig också en sorts tyngd. Mina möbler, min garderob, min familjs historia som gick långt tillbaka och var manifesterad i allt från silverljusstakar till kristallkronor och två kuddar från Svenskt Tenn.”
Mitt i detta skeende, när Agneta är chockad och djupt skuldtyngd, när hon står naken utan identitetens handtag, hamnar hon i en egentligen än mer djupgående diskussion. Hon får bara halvt stöd från familjen, om ens det. Maken, de två döttrarna och bonusdottern pendlar mellan direkt skuldbeläggande (”hur kunde du gå ut och röka?!”) och överlägset deltagande. Och Agneta ser tydligt sin tilldelade roll, den som förgreningskontakt, sambandscentral, servicestation. En så använd mamma, en så föraktad person.
Tyvärr, får man säga, sker en katastrof ovanpå den förra. Och även om denna är lika klassisk som medelklassig, förlorar skitlivsdiskussionen något av sin kraft när Xavier krisar och drar. ”Totalskada” blir här bara ännu en relationsroman, Agnetas besatta blick på Mannen. Som nu har totalsvikit. Och hur hon som halv hämnd lägger sig med Hasse: ”När vi stillnar tillsammans, Hasse och jag, så är jag bara där, med honom. Jag skapar ett rum dit smärtan och längtan efter Xavier inte finns.” Dåligt. Men hon gör i alla fall något.
Att ”Totalskada” såväl börjar som slutar med Xavier och Agnetas parerande av den senares beteende, kan tyckas banalt men är nog smart. Agnetas osjälvständighet är ju politiskt betingad. Och det är detta som stannar kvar, hur Helena von Zweigbergk med mild spanarblick och effektiv bladvändarröst har beskrivit våra ickeliv. Och ickejag.
Source link
