Ett liv med dansen – Sydsvenskan

I “Trace Element” vänder dansarna sig bort från publiken, skriver Boel Gerell.Bild: Håkan Jelk

Ett fång blommor ligger kvar på Dansstationens scen efter applådtacket. Längre in på golvet ryms ett klippblock flankerat av en bergvägg. Ytor som nyss skimrat trolskt lyser nu vita av gips. Magin har upplösts i det skarpa ljusskenet, när föreställningen är slut och publiken är på väg ut i den glåmiga novemberkvällen.

När Helena Franzén återvänder till Dansstationen och Malmö är det med en alldeles färsk uppsättning; ”Trace Element” som i förra veckan firade sin urpremiär på Dansens hus i Stockholm. Bländande nytt och samtidigt en komposition av återvunnet material, där hon reflekterar över sin tidigare verksamhet och minnets mekanismer.

Med uppsättningen avslutas trilogin som våren 2017 inleddes med verket ”What’s left behind” och året efter följdes upp av solot ”Extended” där hon själv gjorde den enda rollen. Inte bara tematiskt utan också visuellt knyts produktionerna samman av den kombinerade fotografen och scenografen Håkan Jelks projektioner. Bilderna som i ”Extended” vidgade rummet i stiliserade vyer förtätas denna gång i flimmer och skuggspel.

Bergväggen lever sitt eget liv och förvandlar bilden med sina gropar och håligheter. Landskapet har reducerats till ljus och mörker och reflektionen av vindens rörelse i ett lövverk. Vinden och vågorna går igen i Jukka Rintamäkis ljudkompositioner, ett meditativt och naturnära anslag som rent fysiskt manifesteras av det kompakta stenblocket på scenen, dit dansarna med jämna mellanrum drar sig tillbaka för kontemplation och återhämtning.

Reflektion alltså och dansare som tillåter sig att vända ryggen mot publiken på samma vis som Franzén själv i det tidigare solot begrundade sanden som rann mellan hennes fingrar. Symboliken är nog så tydlig. Innan Franzén vänder timglaset och går vidare efter tjugofem aktiva år som dansare och koreograf tar hon sig tid att överblicka det som varit och vad som återstår av dansen, av ett liv.

Impulsen till trilogin ska hon ha fått vid läsningen av Siri Hustvedts samling ”Leva, tänka, titta” där just relationen mellan perception och minne utforskas i ett antal essäer med vitt skilda utgångspunkter. Själv återvänder Franzén till de grundläggande elementen i sitt konstnärskap och vaskar dem rena som snäckskal i ljuset, vinden och vågorna.

Med sig in i projektet har hon inte bara Håkan Jelk och hans bildberättande utan också det mångåriga samarbetet med kompositören Jukka Rantamäki. Samstämmigheten är uppenbar, en elegant komposition där även de fyra dansarnas rörelser följer ett på förhand känt mönster.

Fokus ligger på händer och armar, vinklade som semaforer i korthuggna, stumma budskap utan egentlig mottagare. Kroppar som rör sig kring sin egen axel som passare. Parallella rörelser och speglingar hellre än dialog och kommunikation och en perfektion i hela utförandet som är imponerande. Och kanske just därför så inåtvänt blank och oåtkomlig.