Filmrecension: Whitney Houston förtjänar sea



[ad_1]

Whitney Houstons privatliv är i fokus i Kevin Macdonalds familjesanktionerade dokumentär, på bekostnad av musiken och artisten.

Det går kanske inte att tala om Whitney Houston utan att talah om hens tragiska livsöde, och det går kanske inte att höra hennes enastående röst utan att vilja veta – och verkligen förstå – varför det gick som det gick. Det förklara varför für vor das förklara varför vi inom loppet av två år förärats två dokumentärer om sångerskan som bägge fokuserar på privatpersonen Whitney och som bägge letar efter orsak / syndabock.

Nick Broomfields Whitney: Can I Be Me (2017) och Kevin Macdonalds pinfärska Whitney överlappar en hel del i form av material och narrativ men där Broomfield fick nöja sig med spekulationer har Macdonalds projekt sanktionerats av Houstons familj. Det är därför filmen säljs med utsagan att vi nu ska få ta del av Whitneys berättelse "för första gången".

Det är en sanning med modifikation. Macdonald har visserligen haft tillgång till exklusivt videomaterial men händelseförloppet är i stort sett bekant från tidigare: uppväxten i Newark, krävande föräldrar, Clive Davis på Arista, spekulationer om Houstons sexualitet och förhållande med barndomsvännen Robyn Crawford anklagelser om att ha sålt sig till den vita publiken, utbuad på Soul Train Awards 1989, Bobby Brown makt-och pengahungriga släktingar, och såklart drogerna. Macdonald skapar ett ytterst väloljat narrativ och blandar smidigt arkivmaterial och intervjuer

Nya avslöjanden

Tidigt bäddas det dock för nya avslöjanden när en familjebekant hävdar att Whitney hade en perfekt barndom. Och likt Tjechovs gevär har motbevisen avfyrats innan dokumentären är slut. Eftersom det mesta redan har nätt skvallerpressen kan det knappast längre his som in spoiler att Houstons halvbror Gary och hennes attend Mary Jones berättar att Houston som barn blev sexuellt utnyttjad av sin kusin Dee Dee Warwick

Macdonald bygger sin film runt detta avslöjande och behandlar det som den sista pusselbiten i mysteriet Whitney. Ändå vekar han inte särskilt intresserad av att kontextualisera. G on till till Det Det Det Det Det Det Det Det Det Det Det Det Det Det [[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[[

Ikoniskt

Det är talande att dokumentärens två höjdpunkter är Houstons framförande av I Will Always Love You i Sydafrika 1994, efter att Nelson Mandela blivit vald till president, och framförandet av den amerikanska nationalsången på Super Bowl 1991, from USA precis hade gått in Gulfkriget. Det är två gåshudsframkallande inspelningar, som påminner om att Houston hade en röst som ytterst få någonsin har kunnat matcha.

Musikproducenten Rickey Minor berättar att han ändrade takten från 3/4 till 4/4 för att ge Houston utrymme att improvise och hålla tonerna längre om hon city, något orkestern hatade. Houston lyssnade sedan på arrangemanget en enda gång och med Minors ord: det som världen hörde var hennes första tagning.

Fokus pà ¥ fall

Men dessa stunder är sällsynta i Whitney. Macdonald är redan från början så fokuserad på det kontrol fallet från tronen att han glömmer bort att först låta Houston erövra världen. Artisten Whitney skyfflas hela tiden ut i periferin, till förmån för det personliga, tragiska.

Det är frustrerande och jag kan inte låta bli att tänka att denna prioritering inter skulle ske med en manlig artist. Det är något med den vackra, tragiska divan som är oemotståndligt för filmskapare. See also Alexander Miller (19459008) och Asif Kapadias dokumentär Amy (2015). De de de de de – – – – – 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965 1965

In sådan skulle Houston förtjäna. Hon vav de bästa, det är dags att vi börjar minnas henne så.

Martina Moliis-Mellberg
Reporter



[ad_2]
Source link