[ad_1]
När ”Homecoming” hade premiär för två år sedan tog den poddramat till en ny nivå. I den stjärnspäckade serien spelade Catherine Keener handläggaren och terapeuten som hjälper sin gunstling (spelad av Oscar Isaac) och andra ptsd-drabbade soldater att slussas tillbaka till det civila. Alla som lyssnade insåg ganska snart att allting inte stod rätt till i den mystiska rehabanläggningen i Florida.
En av de mest hängivna lyssnarna var Sam Esmail, mannen bakom den dovt lysande konspirationsthrillern ”Mr Robot” som kretsar kring en ung stjärnhackare som försöker bekämpa samma korrupta storföretag som han jobbar för. Esmail spelar på hemmaplan när han nu regisserar ”Homecoming”, en dystopiska och paranoid historia som påminner om både klassiska konspirationsfilmer från 1970-talet och en modern true-crime-serie som Errol Morris ”Wormwood” (Netflix).
Att besätta seriens kvinnliga huvudroll med ”Americas sweetheart” visar sig vara ett rent snilledrag. När “Pretty woman” hade premiär 1990 var det fullständigt otänkbart att en A-stjärna som Julia Roberts skulle fronta en tv-serie. Nu är hon bara en del av Hollywoods växande kvinnorörelse av A-aktriser som tar steget över till tv-världen; Nicole Kidman, Penelope Cruz, Amy Adams, Emma Stone och Meryl Streep. Om det beror på att tv-serierna har blivit stora eller att filmerna blivit små är numera helt ointressant.
Det som betyder något är att Julia Roberts är perfekt för rollen som Heidi Bergman – terapeuten som anlitats av storföretaget Geist för att vinna förtroende bland de misstänksamma och själsligt trasiga soldaterna – hon har särskilt bra personkemi med den unga mönsterpatienten Walter Cruz (fint spelad av Stephan James) som kämpar tappert för att hålla sina inre demoner i schack. I sin första stora tv-roll visar att Roberts hon är en nyansrik karaktärsskådespelare som passar lika bra för det mindre formatet. Hon lyser lågmält och gör en komplicerad rollfigur som framstår som olika personlighetstyper i två olika tidsplan.
När dramat hoppar från 2018 till 2022 har Heidi Bergman flyttat hem till mamma och jobbar som servitris på hemhålans sjaskiga skaldjursrestaurang Fat Morgan’s. Det större mysteriet triggas igång när hon plötsligt uppsöks av en utredare från Försvarsdepartementet som börjar ställa obekväma frågor om hennes tid på Homecoming Transision Center. Om hon inte minns – eller inte vill minnas – är oklart. Klart är dock att det pågår mörkare saker bakom den rosa neonskylten med den käcka texten “to life!” i patientrummet på den mystiska rehabanläggningen. Utan att spoliera handlingen, kan man konstatera att Bergmans humanistiska syn på patienterna inte delas av hennes hotfult hetsiga chef (spelad av Bobby Carnivale).
”Homecoming” är ett hotfullt puttrande långkok som serveras i tio 30-minutersavsnitt. De små portionerna gör att det går att pytsa ut lagom mycket information i taget för hålla den högsspända stämningen vid liv utan att tappa intresset. Serien rör sig rytmiskt mellan de olika tidsplanen som har olika visuellt utseende – från tv-skärmens vanliga widescreen-format till en stående mobilliknande bild som omges av svarta kanter (något som får sin logiska förklaring).
Tv-serien har sitt dna i gammeldags radioteater i modern poddförpackning – med samma författare som skrev originalet. Även om “Homecoming” är visuellt driven så är det tydligt hur mycket av handligen som utspelar sig i dialogen och gliporna mellan replikerna där någon ofta ljuger. Ironiskt nog, leder kommunikationen sällan till samförstånd utan snarare till att blottlägga olika verklighetsuppfattningar och synen på sanningen.
Att Amazon för länge sedan har beställt en andra säsong är ingen överraskning. Konspirationsthrillrar och spionserier tycks vara det perfekta berättarformatet för vår tid som präglas av lögner, dimråder, faktaresistens, misstro mot etablissemang och oheliga allianser mellan myndigheter och skumma storföretag som opererar i gråzonerna.
En dyster insikt, absolut, men bra tv-serier blir det.
”Homecoming” har premiär den 2 november på Amazon prime.
Source link
